Vi är både chockade och väldigt ledsna. Telefonsamtalet kom kvart i nio på lördagsmorgonen. Hon hade blivit ännu sämre tidigare på morgonen och trots alla insatser klarade hennes kropp inte mer och hon vandrade upp i himlen. Jaffa kräktes under natten till fredagen och jag tyckte inte att det var något oroväckande. Hon kräktes upp hårbollar någon gång då och då. På morgonen lade hon sig bredvid husses kudde och jag reagerade på att hon verkade slö. Jag ville inte lyfta undan henne så hon fick ligga kvar och sängen förblev obäddad. Jag höll koll på henne och var orolig. När jag var upp under de tidiga morgontimmarna för att kissa hade hon legat på toalettgolvet. Dessa små tecken gjorde att jag blev rejält orolig. Under dagen låg hon på golvet och hon låg inte alls så där avspänt och avslappnat som hon brukar göra. Jag la märke till att hon flera gånger drack vatten ur vattenfontänerna. När jag tog henne i min famn var hon apatisk och slö. När klockan blev fyra på eftermiddagen och hon hade spytt upp både vatten och den tesked mat jag tvingat i henne började jag jaga en veterinär. Jag tempade henne och termometern visade 37,3 grader. Klockan 17 satt jag i bilen på väg till djursjukhuset i Kumla. Under resan dit trodde jag flera gånger att jag förlorat Jaffa. Vi fick ett rum och där satt vi i en och en halv timme innan veterinären kom. Jaffa låg orörlig men vid medvetande i min famn. Hon hade kräkts under bilresan. Jaffa protesterade inte när jag la upp henne på bordet, hon tempades och hade en temp på 36,6. Något blod gick inte att få ur henne utan snabbt bar de bara iväg henne till vårdavdelningen där hon lades på värmedyna och fick dropp. Blodprov fick de ta från halsen. Hon fick medicin intravenöst mot illamående. Blodprovet visade skyhöga värden på njurar och även på levern. Hon hade NJURSVIKT. Veterinären gav mig inga stora förhoppningar om att hon skulle överleva natten men de skulle göra vad de kunde. Jag åkte hemåt vid 21-tiden och tårarna sprutade.
Både jag och mannen sov knappt någonting den natten och jag har haft mina stunder där jag brutit ihop och bara gråtit. När vi pratar om Jaffa kan vi båda komma på små tecken (nu med facit i hand) på att allt kanske inte varit så bra med henne, hon la sig oftare i någons knä och hon kunde ligga kvar så långa stunder och hon kom inte alltid fram och hälsade när det kom folk vilket hon alltid gjort tidigare. Hon har aldrig kissat utanför lådan, vilket är vanligt när de har problem med njurarna.
Jaffa var mest husses katt, det var hos honom hon alltid låg på natten, tätt intill hans huvudkudde och kvällarna tillbringade hon gärna bredvid honom i soffan.
Vi saknar henne så otroligt mycket
