Jaffa var lite orolig igår så jag höll koll utan att för den skull störa henne för mycket. Hon var upp flera gånger och åt och gick på toa. Vaknade i natt av att bebisarna gnydde och jaffa var inte hos dem. Jag hittade henne på toalådan och hon hade bajsat och var kladdig så jag fick tvätta henne. Vaknade igen av att hon satt på golvet nedanför bebisarna och morrade högt. Jag gick upp och trodde hon hade mer bajs i rumpan då något hängde ut. Det visade sig vara en kattunge. 36 timmar efter nr 3 blivit född. Kattungen kom med baken först och Jaffa hade endast svaga och inte så täta krystvärkar. Tyckte att den rörde sig även om den var kall. Lade ner Jaffa på ett varmare ställe och drog i ungen vid varje krystvärk medans min man ringde djursjukhuset. Jag kände att ungen var kall, stel och verkade död. Vet inte hur länge hon höll på innan vi fick ut den men uppskattningsvis en kvart. Den var död. Slungade, sug, gnöggade men den var död. Det var en stor unge och den såg helt normal ut. Tyvärr slutade det så här. Kände igenom Jaffa ordentligt men kunde inte känna någonting. Det här är min 19:e kull med birma och jag har inte tidigare varit med om detta. Idag är Jaffa lugnare och verkar må bra.
Dilemmat som uppfödare är att ha en balansgång mellan när/om man ska ingripa eller låta instinkter/naturen göra sitt. Jag har varit av den uppfattningen och är väl fortfarande att jag i största möjliga mån vill låta mammakatt sköta allt på sitt sätt och ingripa så lite som möjligt. Jag vill att mina avelsdjur ska vara goda mammor med instinkt att klara av förlossning och uppfödning själva. Jag finns till hands som stöd och beredd att ingripa om det är fara för liv. När Jaffa fått sina tre hade jag faktiskt inte en enda tanke på att det kunde vara fler. Jag hade räknat med två eller i bästa fall tre. Hon lade sig tillrätta och verkade så NÖJD! Nu hoppas jag att hon får ro och kommer att ta hand om och klara de tre bebisarna.
